Coronaviruset sveper över världen och orsakar förstörelse där den drar fram. Så klart är viruset värst för de människor (och deras anhöriga) som blir svårt sjuka eller till och med avlider. En sekundär effekt till själva hälsokrisen är även den ekonomiska kris som nu tycks drabba hela världen. Överallt stannar ekonomierna, dels på grund av nedstängningar som görs i de egna landet, men även på grund av kraftigt minskad efterfrågan i den globala handeln.
Även om hela världen drabbas hårt, såväl fattiga som rika länder så tycks många vara överens om att krisen drabbar utvecklingsländerna hårdare, och kommer så förmodligen även göra framåt i tiden.
Faktorer som drar ner utvecklingsländerna
Vad är då anledningen till att tredje världens länder kommer komma sämre ur denna kris än de mer utvecklade i-länderna?
Exportberoende ekonomier
De flesta fattiga länder är beroende av export för sin försörjning. Eftersom länderna är fattiga så är löner låga och därför ser många internationella företag en konkurrensfördel att ha tillverkning i dessa länder, eller att köpa komponenter från dessa länder.
I världens rika länder så går livet i viss mån vidare trots krisen. I tjänstedominerande ekonomier har många fortfarande kunnat jobba hemifrån. Efterfrågan på många tjänster är alltjämt även stor under krisen och förhoppningsvis under tiden efterföljande den allra värsta delen av pandemin. I utvecklingsländerna finns dock inte samma typ av tjänstesektor som ekonomin kan falla tillbaka på när tillverkningsindustrin plötsligt antingen går ner kraftigt eller avstannar helt.
Fallande priser på råvaror
Många utvecklingsländer är även starkt beroende av de naturresurser deras land har att erbjuda. Resurser som exempelvis drivmedel, men även andra råvaror har fått se sin efterfrågan vända neråt kraftigt under krisen. När ekonomi efter ekonomi har stängt ner och ländernas invånare i många fall tvingats stanna hemma så här efterfrågan på många råvaror och naturresurser närmat sig noll. Även när hjulen så sakta börjar snurra igen så kommer efterfrågan vara betydligt lägre än den vara innan krisen, vilket gör att priserna på dessa råvaror fallit kraftigt, och förmodligen kommer fortsätta vara låga under en lång tid framåt. Eftersom utvecklingsländerna räknat med dessa inkomster så är deras statsbudgetar just nu närmast i fritt fall.
Inga buffertar
Fattiga länder har sällan några säkerhetsmarginaler när en kris kommer. Ofta är fallet så att det fattiga landets stadsapparat redan står i stor skuld på grund av lån de tagit av andra länder. Eftersom lånebördan redan är stor så kan det visa sig mycket svårt att låna extra pengar i en stor kris. Eftersom staten inte har någon buffert att stimulera ekonomin med och eftersom man inte kan spruta in mer pengar i systemet genom lån så tenderar en kris av denna typ att vara som att köra in en pinne i ett rullande cykelhjul.
Även på individnivå och familjenivå är situationen densamma. I våra rika i-länder så har de flesta människor någon form av buffert i form av pengar på sparkontot eller kapital investerat i exempelvis aktier eller fonder. Om det kniper så kan de allra flesta därför ta av sitt sparkapital för överleva, eller till och med fortsätta leva gott även under en långdragen ekonomisk tillbakagång. Eftersom folk i exempelvis västvärlden fortsätter spendera även under de dåliga tiderna blir dessa tider inte fullt så dåliga som man skulle kunna befarat. I utvecklingsländerna däremot blir ofta effekten att männsikor slutar spendera helt och hållet på grund av att de helt enkelt inte har några pengar kvar. Effekten för samhället blir förödande då ekonomin mer eller mindre helt stannar av, vilket också gör att den blir svårare att få igång när resten av världen tar fart igen.